Ledsen mamma

Idag kom pasta o lämnade Musan.
Han satte henne innanför dörren o sa

"här är hon, nu går jag"

o jag bara

"... va? men, har hon ätit?"

"ja"

"...ok, men... kan vi prata?"

"nej, ja vill gå nu!"

Jävla bra diskussioner vi har när det gäller mitt älskade lilla hjärta.
Men jag gissar att det inte finns nå jag kan göra.
Det har till o me gått så långt att han går till sin flickvän (som jag inte alls vet vem det är) o snackar skit om mig.
DET sårar! Inte att han har tjej, o inte att ja inte vet vem hon är, men att han snackar om mig.
O näst värst efter det, är att hon snackar skit om mig te sina vänner...
Som jag ju då inte HELLER vet vilka de e, som sedan sprider det vidare, till de når folk jag känner. DÅ får jag höra det!

O som jag sa, det gör ont.
Det var därför jag ville att han skulle stanna en stund, för o tala om att detta inte funkar.
Jag är Mollys mamma, som hon bor hos alla dagar på året, utom de 26 dagar han ska ha henne (när det passar att dyka upp)
Jag är mamman som burit henne i min mage, fött o ammat.
Jag är mamman som lär henne rätt o fel, vad som är farligt, ajaj, o vad som är okej.
Jag är mamman som ska laga hennes mat, tvätta hennes kläder, som ska natta henne varje natt o borsta hennes tänder.
Jag är mamman som tar henne till dagis o senare till skolan, som ska lära henne o cykla o att läsa.
Den som skalar hennes frukt o som plåstrar om hennes sår.
O jag är mamman som ska skicka iväg henne varannan lördag till en pappa som bara kommer när det passar honom.
När det inte är nån extra rolig fest, nåt extra stort erbjudande lr nån extra jävla chans som är bra för Honom!
Eller som inte kommer för han har festat upp pengarna som gör att han kan ta sig hit.
Det är mitt jobb och det gör mig bitter.
När gullet har magsjuka o jag får ha nattvak, när hon har ramlat o blöder, när hon fått feber efter en vaccination, då är det bara jag.
När pappa kommer för sitt enda dygn, då ska allt va så lajban o allt ska va så skoj o enkelt, det gör mig också bitter!
det vill jag inte vara!
JAG vill va den där glada glittrande mamman i det perfekta hemmet.
Den där tokroliga morsan som alla ungar vill hänga hos, som alltid orkar lyssna.
Som alltid ställer upp!
...men ja vart den där trötta tråkiga skitsura käringen som inte orkar ett skit!
Nu är saken den att jag VET att den enda som kan ändra på detta är jag själv, jag har bara inte kommit på HUR.
Det har blivit en ond cirkel, o det känns som jag simmar mot strömmen.
Det är slitigt o läskigt tröttsamt! Vet inte om jag behöver hjälp, men av vem, i sånt fall?

Fy fan, vilket jävla klagoinlägg ni fick idag, men just idag var en riktigt sketen dag!
Imorrn blir det bättre.
Då ska jag ringa musans bvc o fixa tid för hennes mage o sen får vi se hur vi gör för o få det bättre! Då kanske jag till o med orkar glittra en sväng. Men nu blir det over and out! <3 natta folks!