Hallå..
Har just insett att de e lite svårt o va sambo...
Kanske folk skrattar åt mig o tycker att de e ju en dans på rosor, men om man e VAN vid att jämt va själv, alltid vara den som bestämmer, både hur de ska se ut o hur de ska vara, så e de *host host* Annorlunda (? haha) när man jämför.
Nån annan som är i närheten när man e van vid att pyssla ifred, nån annan som häller soja (VAFAAN!) o curry (???) i min mat som jag lagar.
Nån som höjer rösten åt MINA barn...
Sånt känns konstigt.
Sen finns de ju en miljon fördelar.
Han e jättebra på o trösta mig när jag är ledsen, o han e jätteduktig på att hänga tvätt o diska o annat såntdär tråk som jag helst slipper (fast ja lova o damma idag :S)
Men ja e van vid att om jag blir arg på nån så går jag hem.
Men nu e ja hemma o han me.
Vart ska JA gå?
Jag protest-gick faktist en gång!
Te en gunga vid skolan, o där satt ja i 20 minuter, tes galna tanten kom o sparka kastanjer åt alla håll o kanter.
Då gick ja hem.
Tänkte att "nu jävlar, nu har ja bevisat att JAG gör som JAG vill!"
Ingen hade ens märkt att ja va borta *suck*
Men vad gör alla andra människor där ute när de suger hårt o inte ha ett eget hem?
Som bara e sitt eget?
Jag vill inte sova ensam, ja vill sova me David, men de dagarna man känner att saaaaatan va trångt de e hemma hos oss idag!
Vad ska man göra då?
För att sitta o prata med varandra har alltid funkat för oss, men den sista tiden tror ja David också har känt att de e lite trångt.
Han vill inte alltid prata (eller så e de de faktum att ja pratar ihjäl han som gör att han inte vill lyssna) :O
Hahaha, ja bara undrar!
E de ingen som känner så?
Jo, ja VET att vissa känner att "Dra din jä*el" men tänker att de går över.
Ja e alltid skiträdd att de inte ska gå över.
Att man blir osams o sen e de inget "vi" mer.
Känns fånigt o skriva ner det, men ja känner så!
Kan ja få lite fler idéer o funderingar kring detta?
Nu ska ja tvätta ur hårfärgen ur min lugg ;)
Vi ska ha lilla julafton på lördag med Davids familj, o ja vill va fin då!
Puss o kram på er, mina hjärts!
