Att vända sig ut och in!

NU, jävlar i havet, kommer först å främst en reminder!
Detta är MIN blogg!
Jag skriver vad jag vill, om vem jag vill.
Den som har nåt att säga om det, kan ringa mig, eller titta förbi.
Jag kan lyssna o humma jakande om det känns bra, men jag kommer förmodligen inte radera ett enda av orden jag skriver här, bara för att någon tycker det är opassande eller "fult"

Förstått?

Det jag skriver i detta inlägg är heller inte för att någon ska tycka synd om mig, det är bara förvirrande fakta, som jag inte förstår eller bara är väldigt förundrad över.
Något som hänt de senaste dagarna gör mig både förvirrad o förundrad..

Det är det faktum att vuxna människor ljuger o skvallrar som småbarn!
Något som förundrar mig till stumhet är att GAMLA människor gör det med!

Lite sårande, kan man tycka, om lögnerna handlar om mig!
Jag är varken trevlig eller charmig när jag sätter den sidan till.
Jag skäller på mina barn o har tatt lördagsgodiset ifrån dem när de gjort nå riktigt ajaj.
Jag har morrat o muttrat om folk som har penis mååånga fler gånger än vad ja kan räkna till o jag har till och med funderat på om man kan få tillbaka barnaga *halvt skämtsamt*




Jag har ljugit (även om ja grinande erkänner sekunden efteråt) o jag har snackat skit.
Jag har spridit rykten o viskat om folk som e mer eller mindre bra, bara för att jag vill "höra till"
Jag har låtsas vara nån jag inte är, o jag har till och med ljugit om mitt yrke en gång på krogen *gapskratt* men när det gäller mina barn, då gör jag allt!

Blir glad över simpla saker, som en tovig planta i jord man trodde var död, en teckning till mig, med en streckgubbe på (det skulle vara jag) med hjärtan runt om o en kram från en kompis.
Jag gråter lätt (har jag upptäckt på senare år) o jag blir arg väldigt fort.
Blir besviken av lögner o försöker dölja min "veka" sida för folk jag inte känner (med olika resultat) o jag pratar GALET mycket med alla som har ett öra till övers *ler*




Men när någon är dum, mot människor jag älskar, då blir jag MONSTRET!!!
Jag blir rabiat o elak.
Ilsken o ful, värre än häxan surtant någonsin kommer bli o det går ut över DIG!!!

Nej, det gör det inte.
Det går ut över den som var dum först!

För en vecka sen ungefär, åkte jag o tatuerade mig.
Hade ritat en bild o till och med fått lite barnvakt under tiden jag skulle köra *glad*
Ändrade nog status på facebook sex gånger av pirr i magen o alla ord jag ville dela med mig.
Leo var hos farmor o jag ringde hem honom så vi skulle kunna äta tillsammans innan jag åkte.

Farmor lär smetigt mallig när hon ringde upp (ja, hon pratar mer än mig, var tvungen o tala om att Leo va på toa o annat spännande som vad han GJORDE på toan)... (o vad han LÄSTE på toan)
Men i alla fall så ringer hon o talar om att hon låtit Jan prata me Leo..!

Jan är Leonards biologiska pappa, även om han valt att hålla sig borta i alla år.
HON lät MIN son prata med HONOM!
När han svek Leo sista gången (för sex år sedan) så sa jag att ska de ses, sker det på mina villkor.

Hon lovade.

Ett år senare bröt hon det löftet, o vi vart osams (eller ja, jag vart arg, hon grina, sen la vi på)
Dagen efter prata vi igen o hon lovade, heder o samvete, att inte bryta det igen.

När jag ser min fyraåring gråta sig till sömns gång på gång för att "pappa vill inte ha mig" då krossas mitt hjärta!

När jag ser samma lilla kille gråta efter farfar som gick bort i cancer, bölandes o skrikandes att han önskade att det var pappa som kunde dött istället, för det är ORÄTTVIST!
Då vet jag inte HUR jag ska kunna trösta..

När Leo blir fem, speglar sig o tror att de e för "han e så ful" som pappa inte vill komma, då krävdes de BRA mycket samtal o pyssel o tröst för o få han att förstå att han e vackrast i världen o att Janne inte vet vad han missar.

Eller när han är sex o börjar på lekis.
Alla barnen sitter i en ring o ja tror de e tredje eller fjärde vändan fröken mal på om att "ALLA MAMMOR O PAPPOR E VÄLKOMNA HIT", som Leo utbrister att
"Jag HAR ingen pappa!"
Då vart hon tyst en sekund o så utbrast hon (lika högt) att "JAMEN VÄÄÄLKOMMEN LEOS MAMMA!"

Leo blev tröstad av en annan kille som sa att han inte heller nån pappa.
Hans mamma storkna o sa "De har du ju VISST!"
"Ja-a, men han jobbar ju så mycket!?"

Haha, barn e härliga ibland..
Redan på första rasten blev Leo erbjuden en kompis pappa som substitut, för han hade flera :O

När vi har pratat om Jan (jag och Leo) har jag aldrig sagt något dumt, o när Leo har vart ledsen har jag alltid sagt att de e inte DIG han struntar i, han känner ju inte dig, de e barnet han aldrig lärde känna han struntar i, o inte förrns IGÅR talade jag om att det gjorde han bara för att såra mamman.

Mina lögner om Janne te Leo har varit att "pappa jobbar" de första två åren han höll sig borta..
Han klura ut rätt snart att även de som jobbar kommer hem ibland.
Då va de dags o ta sanningen, men hur släpper man en sån bomb på ett barn?
Jag vill ju inte såra honom mer!?

Men det verkade gå bra, tills farfar dog...
Då vart min söta, snälla gos så FRUKTANSVÄRT arg, han me.
Han ville slåss o skrika o bara vara ilsken.
Sen kom de där orden att han önskar de va pappa istället.

När han fyllde sex insåg han nog lite mer att barn i hans ålder åkte till sin andra förälder varannan vecka, o i annat fall, varannan helg.
Då kom det intensivt upp på tal igen.
Jamen han behövde ju inte ha SIN pappa, kunde vi inte hitta nån annan?

Eeeh, jaha.. Men, Leo, ja vet inte hur man gör.
Då hade vi precis fått Molly med.
Kan inte ja få låna hennes pappa då?
Fast de ville inte Fredrik.
Han tyckte de kunde va "kompisar" ist.
Leo va mindre nöjd, men han sa inget mer om det!

Så tänkte jag om.
Har jag gjort fel i alla år o hållt bort mina potentiella pojkvänner från min son?
Jag ville ju inte att Leo skulle gilla nån av dem ifall det inte skulle hålla..

Funderade mycket på det o sen träffade jag David.
Han bodde ju så långt borta, så när han hälsa på var han ju mer eller mindre tvungen o träffa mina barn.
Det visade sig att han verkligen VILLE träffa dom, han gillade dem genast, o de gillade honom med *love*

Men.. Sagor har ett slut, o så hade även våran!
Leo känner sig glad, för, som han sa, "Jag tycker om er glada i telefon, o inte alls när ni e arga när ni träffas."
Vi e fortfarande vänner, på avstånd ;)

Jag har inte haft brått o träffa nån ny, jag är ju med barnen hela tiden, vi har knappt landat.

Var på möte i veckan för o veta om det ordnar sig med pengar tills musan börjar dagis, o hon frågade mycket om mitt liv här hemma.
Jag talade om jag har inte TID att sörja ett krossat hjärta, jag har inte TID att gråta över min mammas sjukdom, jag har inte TID att pjåska med mig själv eller barnen..
Just nu har jag bara tid att hålla näsan över ytan, hålla oss flytande, se till att det finns pengar till hyran o se till så Leo kommer i tid till skolan.

För jag vet att om jag börjar gråta, då slutar jag aldrig!

Jag har skuldkänslor om jag inte leker ute med Molly en dag, o går vi ut så skäms jag över att jag inte diskat, vikt tvätt, eller ännu mer, Fixat Ny Tvättid!

När Leo kommer hem får jag skuldkänslor över att jag glömt köpa frukt, packat gympapåsen utan skor eller att jag inte orkar lyssna på de han vill säga.
Men under hela denna dagen har jag hört Mollys mer eller mindre vilda vrål o hört hennes bladder om bajs o sockerbagare o pippi långstrump, då e de så skönt o INTE höra någon mer :S

Ja, ja vet, ja e hemsk, men vi pratar på kvällarna istället *tröstar mig själv*

I allafall, den dagen jag skulle tatuera mig, ger farmor Leo telefonen med Jan i.
Hon ringer mig o LER så de hörs hela vägen till mitt öra.
Typ, du kan bli hur arg du vill, men de e redan gjort!

Jag var så sårad o ledsen o arg, men jag kunde inte skälla på henne, för Leo va ju där o jag ville inte att han skulle höra.
Så jag kleta på ett leende jag med tills han kom (och nej, hon vågade inte följa med upp) o frågade hur det kändes.

Han var glad o sa att de skulle ses, för de hade Janne faktist SAGT!
"Tror du det mamma? Tror du att han ringer igen?
Han SA de!!!"

Då sa ja nej!

Skämdes som en hund när jag satte mig ner o va ärlig mot Leo!
Nej hjärtat, jag tror inte att han ringer!

Den kvällen skrev jag om min glada status på facebook till att jag var ledsen långt in i skelettet, o ja tror till och med att jag kallade farmor för skata.
Sen va de igång!

NÅN på min vännerlista e tydligen vän med Jan (har rensat den nu, så e du borta, känn dig träffad) o skvallrat när de festade.

Det går en vecka utan ett ord om att han skulle ringa igen.
Han skrev inte heller ett ord te mig, men däremot till min kompis som levt hela livet i Leos situation.
Han skrev fula saker o snackade skit om vänner i hans närhet, att DE skulle snackat o annat moget man gör när man e fjorton... (nu e ju Jan då 38)

Min syster e OCKSÅ vän me min vän o tyckte att nu fick de väl vara nog..
Hon skrev tillbaka såhär:

-Vad e det för fel på dig? Varför ska du blanda in människor du inte känner i din dåliga pappa roll???? Det han skrev stämmer ju, har man skitit i sitt barn de senaste 6 åren e man ju allmänt störd!!!!!! Vill du ha kontakt med Leo ring honom då istället för att slösa tid på att skicka meddelanden till människor som bara skriver sanningen,. Å det stämmer ju.... sanningen svider . Väx upp för fan-

Hon fick ett svar:

-Jag skulle gärna tagit kontakt med Leo för längesen. Men din idiot till syster har gjort att jag tyvärr avstått det. Hon måste ju ha nåt allvarligt fel när hon kallar min mor för kärringjävel eller nåt liknande. För min mor har väl gjort så gött hon kunnat för Leo. Så jag får väl säga detsamma om er morsa. För det ä väl hon som fostrat W till det svin hon ä idag. Jävla looser ä vad hon ä!! -

De fortsatte skriva lite till och från, men då fick jag nog.
Det är MIN son, min skatt, min lilla kille som vill träffa sin pappa, inte vuxna människor som ska kriga via FACEBOOK! (men tack Ullstrumpa för att du finns)

Jag skrev också ett mejl då.
Inte så värst moget, inge vidare kärleksfullt o inte speciellt trevligt heller, men.. Vem är det i den här situationen?

Här är mitt mejl, men jag har raderat mina telefonnummer i botten :

När Leo va fyra kom han med en fråga:
-Får man lämna barn ensamma?
-Nej!?
-Kan du inte lämna mig hos pappa o sen SPRINGA därifrån?
-Nej? Varför då?
-för man får ju inte lämna barn själva, å då MÅSTE han vara med mig!

En fyraåring som kommer på det, han e bra desperat!

Samma sak när en liten ledsen pojke, som gråter över sin saknade farfar, skriker att han önskar det var pappa som dött istället!
Han tyckte de va så orättvist att den som älskar han så mycket fick dö, när den som inte bryr sig, lever vidare..
Det är svårt att trösta då!

Han har gråtit många nätter, tittat sig i spegeln o tyckt att han är för ful, det måste vara DÄRFÖR pappa inte vill ha honom.

Sånt ser inte ni!
Inte farmor heller.
Hon ser den lilla, söta nyfikna killen som undrar, frågar o tjatar!
Ingen av er ser den ledsna oroliga killen som tror att han inte duger!

Jag tröstar, svarar på frågor o jag har ALDRIG sagt ett ont ord om dig Jan eller din mamma!

Jag har heller aldrig kallat (eller skrivit) Käringjävel om eller till henne heller.
Hon och jag pratar nästan dagligen o vi blir osams mååånga gånger, men vi blir alltid sams igen, för vi har LEOS bästa för ögonen!

När hon berättade att Janne ville träffa Leo vart jag faktist glad för hans (Leos) skull.
Så mycket som han har längtat o väntat, han förtjänar en pappa, även om det är en efterbliven en.
Tiden går o vi hör inget mer.

Sen får jag samma ord i örat igen.
Janne ska "ta tag i de där" nu..
Jaha, vi väntar!
Ingenting!

Ska de VA så svårt o lyfta luren?

Jag tycker väldigt illa om er bägge två, men jag har inte nämnt det med ett ord till min son.
Sånt får han upptäcka själv när han blir äldre, tänker jag.

Då får jag höra (av farmor) att Janne FÅR inte ringa, för Malin e så svartsjuk!?
Ja skratta så ja dog när jag hörde det, för alla som känner Janne vet att de e HAN som e den sjuka!
Farmor sa att han ändrat sig!
Malin hade tittat i hans mobil, så nu VET han hur jobbigt de e, så han har SLUTAT nu!

Haha, fortfarande, men okej, vi säger att ja köper det!
Ja säger att ja tror de, hur ska då Leo kunna vara där, om ingen får ringa mig?
Om nu bägge ni e så svartsjuka, så ni bara får prata med varandra, va ska ni me Leo till då?

För att vara förälder (biologisk eller plast) är ett livstidsåtagande!
Man kan inte bara säga ÅÅÅH va KUL! en helg eller två, för att sedan dumpa barnet när man tröttnat.
Det funkar inte så.

Du, Janne, har redan fukkat upp hans psyke, genom att inte finnas där, men de kanske går o fixa igen, om du hör av dig..?
Jag vet att Leo vill det, o farmor vill det, o ja fick till o me höra att DU ville det?

För min del kan du hoppa framför tåget, men för Leos skull kan du väl ta dig i kragen o bete dig som en vuxen?

JAG skriver detta för att ni bägge ska veta vart jag står!
Jag tycker inte om er, vill inte se er o mår rätt illa av tanken på er, o när du Jan, skriver te mina vänner i privata meddelanden, då känns det inget kul, men Leo kommer först, så de e för hans skull jag hör av mig!

Vill du försöka va en pappa, gör nå åt det!
019-2****9 har jag hem o 0********5
Varsågod!

Malin svarade, väldigt bra mejl från henne, men Jan hörde vi inget ifrån.
När allt dehär händer, e Leo förbi hos farmor igen (jo, hon bor rätt nära) för o kolla på nickelodeon.
Det är en söndag (lika med IGÅR!) o jag tycker klockan börjar bli lite mycket..

Hon e efter sex, en söndag o jag vill att han kommer hem o äter o borstar tänder, så jag ringer.
Farmor låter konstig o jag undrar om nåt e fel.
Då låter hon ledsen o jag försöker trösta.
Frågar "Har det hänt nåt? E du ledsen?"

Då snörvlar hon fram att "HUR kan du kalla mig käringjävel? Jag är Leos farmor o jag ställer ALLTID upp för honom, HUR kan du behandla mig såhär?"

Jag blir helt ställd o säger att jag aldrig har kallat henne det, men eftersom jag läst vad Janne skrivit te min syster, så vet jag ju vart de kommer ifrån..
Hon säger att Jan inte skulle ljuga (DOOH???) o hon VET att de e sant, så HON har minsan skrivit ett brev te mig.

Okej, sa ja, jag lyssnar (shoot!)
Hon läser upp all sin besvikelse om mig, att hon aldrig tagit Jan i försvar (men SNÄLLA!?) o att allt hon gör, de gör hon för Leos skull..

Jag talar om att jag inte misstror det sista, att ja VET att hon älskar Leo, men att hon försvarar Janne me alla andetag o de e okej eftersom de e hennes son, men kan hon möjligen tänka sig att SLUTA lägga sig i våra liv? (mitt o Leos då, Jannes skiter ja fullständigt i)
Hon får spel o börjar skrika o ja tänker på Leo som ja tror lyssnar o jag vill att han ska komma hem.
Han fick inte cykla dit för henne, för han fått astman, så hon har hämtat han, men nu vart hon arg på mig, så då skriker hon att "Då får väl du komma o hämta honom då!"

Jag fortsätter förklara det jag höll på att förklara o ignorerade hennes damp-attack o hon börjar skrika ännumer då att vi aldrig e tacksamma.
Då sa jag att de enda vi GÖR te henne e ju o tacka!
För alla saker hon köper te honom som vi inte får plats me, prenumerationen han fick för snart två år sedan i födelsedagspresent, tackar vi för varje gång hon drar upp det (varje vecka ungefär) o alla kläder hon köper som Leo inte vill vara me o prova.
Vi tackar KONSTANT när vi pratar!
Men jag gissar att de inte duger..

Sen, SEN säger hon "Du använder alltid Leo som sköld mot mig! Du försöker alltid ta honom ifrån mig! Jag kan aldrig vara riktigt säker på att jag får träffa honom!"

DÅ BLEV JAG HULKEN! (eller knäckehäxan, ni får välja)
Jag blev så arg så jag vråla tebax, barn i bakgrunden eller ej!

För saken e att jag har tyckt att hon vart rubbad många gånger, tjatig som fan, jobbig o jävligt dum, men jag VET att hon älskar Leo o jag vet att han älskar henne tebax, så varje gång hon gjort eller sagt nå dumt o hon ringer o säger Förlåt Weronicha, ja MENA inte de där, du TAR väl inte Leo ifrån mig?
Så har jag ALLTID svarat att jag kommer aldrig ta ifrån Leo en person han älskar, bara för att jag är arg!

Denna konversationen har kommit upp så många gånger, vi har till och med vart HOS henne för o förklara att Leo kommer alltid finnas där!
Men ÄNDÅ så säger hon så!!?

Jag va så arg så ja skäller högt, o då FLINAR hon i telefonen!?
Jag fatta ingenting men ja sa åt henne o sluta flina i luren o SLUTA hitta på saker som inte e sant..

Men. . . *SUCK* hon lyssnar som vanligt inte, utan va inne i sitt bladder, som hon fortsatte me högre o högre (jag trodde seriöst att hon fått nån skada där)

Till slut skriker jag (nej, jag är inte stolt över detta, men jag vill att ni ska veta att även mammor kan bete sig småbarn ibland) "Du är ju för fan efterbliven, du LYSSNAR ju inte! Jag vill inte prata mer me dig, Hej då!"

Sen la ja på..
Va tokledsen o uppriven o ringde min syster.
Försökte förklara vad som sagts o fråga va fan ja ska göra nu..
Hon undra om ja hade kvar konversationen mellan mig o Malin (Jannes sambo)
Ja, de har ja!
Bra, visa den för farmor, så ska du se att de ordnar sig.

Hon o Leo kliver innan för dörren då o hon ställer sig o skriker att hon går ingenstans förrns ja har kommit dig o pratat.

Ja lägger på luren o går ut i hallen, säger hej te Leo som klär av sig overallen snabbt medan farmor (fortfarande skrikande) får ur sig
VAD SA DU I TELEFONEN? VAD KALLA DU MIG I TELEFONEN?
-Jag sa att du var efterbliven. (här ber jag om ursäkt till alla efterblivna, förlåt)

VAD SA DU SA DU?

-Jag sa att du var efterbliven, för du LYSSNAR ju inte. Du lyssnar ju inte på någon!
Då sliter hon tag i Leos axel o (fortfarande skrikandes)
"JAG HAR ETT VITTNE! HÖRDE DU DET LEO? FARMOR HAR ETT VITTNE! HON KALLA MIG EFTERBLIVEN!"

Leo gled in snabbt som en vessla på sitt rum o stängde dörren.
Jag titta på henne o fråga va fan hon hålls me.
Hon svarar att nu har hon ett vittne på att nån kalla henne efterbliven (ironi? någon?)

Jag sucka o förklarade att hon MÅSTE lära sig o lyssna på andra ibland, sen bad jag henne läsa det Malin svarat, men hon står bara o e arg i hallen.

Jag tar två kliv o läser endast EN mening:

-Vad du har skrivit om Monika på fb är inget vi har sätt själva utan något vi har hört av andra så det kan jag inte uttala mig om. -

Går tebax o säger "Det är rykten Monika! Rykten! Du valde o tro på rykten, det säger väl mer om dig än om mig?" men hon har helt stängt av, o den personen som står i min hall har jag aldrig mött förut.

Hon skriker "STÅ INTE O HÅNFLINA ÅT MIG, FÖR DÅ KLAPPAR JAG TE DIG!"
Blir lite skraj o undrar om man får slå tebax på nån som e typ 100 år, funderar på om hon e stark, samtidigt som jag säger att jag inte har flinat, att jag bara vill att hon ska gå härifrån.

Men hon talar om att hon inte går nånstans, hon går INGENSTANS förrns jag ber om ursäkt, o det säger jag att jag inte vill.

Då hör jag Leo gråta, så jag ber henne gå, igen.
NEJ skriker hon, jag tänker INTE gå o jag tänker INTE bli utkastad!
Men, som sagt, har man en ledsen unge, blir man en tiger.

Jag går fram, öppnar min dörr o säger
"GÅ! Leo e ledsen, jag ska trösta mitt barn, du ska gå NU!"

Hon tar ett kliv ut, skriker att hon ska INTE bli utslängd o jag skyfflar henne (jävligt milt) ut, det sista steget.

Hon sliter tag i min dörr o ska te o sopa igen den, när jag hinner stanna den.
Stänger o låser, samtidigt som jag hör henne vråla "JÄVLA KÄRRING" innan jag går in te min kotte.

Ja! Detta e absurt!
Detta e galet!
Detta e min mardröm, o den lever jag i!

De galnaste (förutom det där) är att 20 minuter senare ringer samma galna människa upp o låter glad?

Ni vet sådär pigg o hurtig som nån som just fått veta nå roligt!?
Jag svarar med ett buttert
"Ja?"
o hon säger
"Heeej, du, ja ville fråga Leo en sak? E han hemma?"

???

Har hon alzheimers?
Hon stog ju just o skrek åt mig i mitt hem när hon lämnade honom!?
-ja, men vi pratar om allt som händer kring oss just nu, så han har inte tid!
-Nehej, men du, kan han ringa mig sen? Va BRA *låter lycklig* Hej då!

Då sa ja te Leo att ja börjar bli orolig för farmor..
Ja tror att hon kanske kan ha blivit lite förvirrad *ser bekymrad ut*

Vi fortsatte prata om allt som hänt under åren, vad som händer nu o hans vilja att ha en pappa.
Jag lovar att om Janne ringer, ska de få ses.
Han blir glad o går o lägger sig.

Nån som inte kan sova e jag.
Jag är ledsen o förvirrad o ringer upp mamma.
Förklarar vad som hänt o frågar vad fan jag ska göra nu.
Mamma blir tokig, men lovar att inte ringa o skälla på NÅGON för Leos o min skull.

Jag försöker sova.

Idag tar Leo hem en kompis från skolan (söta Lucas) o de leker me Ebba som bor snett emot.
Mamma kommer över o tar me mig o Molly te LIDL som ligger här i kumla..
Pratar me Lucas mamma o hon säger att de e okej o jag vet att Ebbas mamma kollar dem, så vi drar.
Vi handlar snabbt, eftersom Molly inte sovit middag o grinar KONSTANT *suck*

Åker hem o ungarna möter oss.
Leo o Lucas vill komma in, Ebba vill va ute o när vi går in så säger Leo att de träffat farmor.
Hon hade vart o handlat o så passade hon på att säga hej (hon handlar ALDRIG här annars?)

Kliver in o då ringer... Janne!?
På sex år har han inte hört av sig alls (utom den gången han kasta ner mig mot en motorhuv, med strypgrepp o vråla JA SKA DÖDA DIG, tes han blev tacklad av Pernillas pojkvän Johan o jag kunde springa därifrån) o nu ringer han o säger "Det är Jan!"

Jag tala om att Leo lekte me en kompis o att han skulle ringa upp.
När Lucas gått fick Leo ringa.
Han va svettig o nervös men lite glad.

De prata i ca 30 sekunder sen fråga Leo om jag ville prata.
Helst hade ja ju velat stampa sönder mobilen, men jag bet ihop (som vanligt) o sa hej.
Han lät precis som sin mamma, o speciellt de stunderna när jag öppna munnen o han avbröt efter två ord.
Då hörde man vilken mage han bott i sina första månader.
Scary! :S

Han vägrade ge med sig om att han skulle träffa mig.
Han vägrade förstå att varken jag eller Leo känner honom o förstod inte ALLS varför jag ELLER Leo va oroliga.

Men tillslut (efter MYCKET övertalning) gick han med på att jag "fick" va me i lekparken här utanför imorgon, fast han förstod inte varför.
För jag va ju en sån dålig mamma som släppte mina barn vind för våg o åkte hela vägen (uh, heeela 1km) te LIDL när Leo kunde råka ut för vad som helst när han cykla ensam.

Talade om att Leo litar jag på, o säger han att han ska VA utanför vårt hem, då stannar han där..
Det spelade ingen roll va ja sa, för jag va en dålig mamma som tydligen inte satt på Leos pakethållare hela tiden o KOLLADE på honom för nån kunde ju TA honom..

Gissa vem som ringt Janne o talat om att ja va på LIDL?
O hon skäms inte ett ögonblick att hon frågade ut Åsas son om vart han bodde o var hans mamma var!?

Men vafan, komma o tala om att ja e en dålig mamma, när de e TRE små kottar ute, varav EN har sin mamma i huset breve?
Och, HAHA, jag har ju iaf FUNNITS där i snart nio år!?

Medans Janne själv har supit sig så full så han blir påkörd (jo, de e sant) o medans han aldrig ringt, skickat grattiskort, svarat på Leos brev, skickat presenter eller julklappar o aldrig, aldrig någonsin tagit kontakten med honom.

Jag ska nog inte ha så mkt skuldkänslor mer, för jag ÄLSKAR mina barn, o det jag gör, det gör jag för dem!

Men nu har jag skrivit i två timmar, ryggen värker o baken lika så, så nu säger jag godnatt till er.

O sov gott!