På rätt köl

Hallå igen mina vänner..
Vill säga TACK till alla ni fina som stöttar o tar emot mig när jag faller.
För det har inte varit lätt.
Jag har gråtit o snorat o snyftat o bara rasat ner i ett stort svart hål.
Men ja kan stå nu!
Har en massa o stå i, men jag tar det lugnt.

Men en sak vill jag säga!
It takes two to tango, det är två sidor på ett mynt o.s.v...




David e lika ledsen som jag, för hans dröm om det "perfekta livet" e oxå krossad.
Han ville lika mkt som jag vara kär o lycklig, han ville lika mkt som jag bygga bo o leta hus, han ville oxå ha en stor familj o lite bebisar..

Nu var de ju bara en jävla tur att de inte funka innan huset va köpt o bebisar framme.
Visst e jag fortfarande lite nere (eller ja, de känns i min mage kan jag säga) men jag kan ändå tänka klart.

Det kanske inte va så rosenrött o kärleksfullt all the time här, fast vi tycker så mkt om varandra.
Tyvär kände inte han som jag o jag som han, men de e där jag försöker tänka framåt.





Jag kommer få bo nära min familj igen o mina fina vänner.
Jag har två UNDERBARA små kottar som stöttar mig i allt (förlåt mina älskade barn för allt ja släpar er igenom) o min familj mår bra!
Min mamma e frisk o pappa har inte krockat nå dehär året ( haha ;) jag älskar dig pappa)

Jag får hjälp med flytten o jag har börjat ringa runt o kolla efter lägenheter!
(eeh, de verkar inte gå så bra just idag)



Igår kom Ida hit.
Hon bor här borta o tycker om mig :D
Vi tog en kaffe o prata.
JAG prata..
Vräkte ur mig allt o lite till, om o om igen...
Då kändes de bättre o de gjorde inte så ont i magen mer...

Då insåg jag saker jag inte sett förut.
Om hur mkt jag tagit David förgiven o betett mig väldigt barnsligt jag med!?
*SHOCK*
Skulle JAG liksom?
Haha

Men sen ÄR jag jävligt besviken på honom som bara häver ur sig att han inte är kär mer, som en fjårtis, när det faktist är fyra stycken i denhär familjen.
Han borde kommit för länge sedan o satt sig o prata med mig, men jag tror de e nå manligt drag att de tror de e "maskulint" o hålla käften.

När jag såg att David sparat båtresebiljetten hem te mig, hyttnyckeln från när vi träffades o alla hans tårar, förstår jag att han e lika krossad som jag.
O ja känner mig som en sadist, men det gör att det känns lite bättre hos mig *shame on me*

Han har iaf skaffat kartonger o han kommer hit o pratar o hjälper mig med allt som e tungt, o de e ju najs, speciellt som vi inte e osams.
Och det bästa just nu, är att när jag får den där ledsna stora klumpen i magen, den som hotar att äta upp mig o villja kasta fram tårarna, då kan jag ringa till honom o säga att det gör ont!
Då kan vi trösta varandra o sen är det borta.

Men tack igen alla fina underbara människor, som smsat, mailat, inboxat, bloggat eller skänkt mig en tröstande tanke!
Det värmer så jävla gött i hjärtat på mig!
Det gör att jag gråter ur de sista med en liiiiten liten bit lycka, att det finna folk som tycker om mig!
KÄRLEK te er för det!